Långhelg med äckelkaffe

Långhelg! Fett skönt och oskönt. Det är blir fjärde dagen på kort tid som jag är hemma, men är det studiedag och man är bara vikarie så är det bara att gilla läget. Ska egentligen inte klaga på lite ledighet. Har varit mycket trött senaste tiden. Det vill säga tröttare än vanligt och säger ganska mycket om det kommer ifrån mig. Gnäll gnäll gnäll… Jag får ju i alla fall en extra dag med städning. Alltid någonting att vara glad för!

Blev väckt i morse av vad jag trodde var en myskisse som i själva verket ville att jag skulle fylla på matskålen eftersom jag sov två timmar längre än vanligt. Inte okej, antar jag. Sheldon kom och la sig på mig kramis (en kudde jag ligger och kramar om när jag sover), extra mjuk och fluffig madrass åt honom. Gosigos kanske 2 minuter sen började vi prata och prata och prata och prata. Japp, bara att kliva upp! Men klockan var över nio så vad gör det.

dsc_0257

Härom dagen var det alla hjärtans dag. I år hade Johan fått planerat den och gav mig världens finaste kväll. För första gången hade man köpt riktiga blommor. Eller ja, han har gjort det en gång tidigare men då stod jag i vår dåvarande lilla etta och dammsög, hörde inte när han kom och när han stod sedan bakom mig när jag vände mig om så skrek jag som en stucken gris! Det är nästan fyra år sedan… I alla fall, en jättefin liten kruka med rosa rosor, en nallebjörn och fin choklad som faktiskt räckte i två dagar! På allt det här fick jag ta mig en powernap, av det kortare slagen. Det vill säga under en timme. Sedan gick vi iväg till Waynes och tog en go’fika. Superfint och supermysigt. Efteråt hade jag lite dåligt samvete att jag inte hade gjort någonting åt honom, men det kommer fler tillfällen. Utöver Johan fina kväll hade jag fått ett sms av pappa på jobbet. Det var slutet på lunchrasten och jag läser: ”Ringer. Svara. Viktigt!”. Okej det stod inte så men det är var jag urskiljde ur sms:et. I lagom panik ringer jag upp pappa utan svar och gick sedan resten av dagen men hemska tankar att det hade hänt någonting där hemma. När eleverna väl gått hem läste jag sms:et en gång till och den här gånger ordentligt. Förstod halv sju men eftersom pappa inte ringt tillbaka så kunde det inte vara något farligt. Väl hemma ser jag att det är två blompaket. Ett från Johan och ett anonymt. Ja, det vill säga tills jag öppnade det. En bukett med superfina blommor och choklad. HÄR HAR MAN OROAT SIG I ONÖDAN!

dsc_0253

Nu borrar någon olidlig granne i väggen, mitt på blanka förmiddagen så då åker hörlurarna på och så ska jag väl göra någonting ovettigt en stund. Si så där fram till lunch. P.S hoppas Johan vaknar snart. Mitt kaffe är så äckligt!

dsc_0261

frk

Rullar på i ett stressat 2017

Oj! Det var ett tag sedan kan man säga. Allt rullar på. Dagarna går ihop så det känns som det alltid är måndag. Vilket är skönt ibland men oftast oskönt. Stressen har legat på ganska ordentligt nu efter nyår på grund av ekonomiska och arbetsrelaterade skäl. Nu har det börja släppa vilket är toppen. Förra veckan kände jag det tunga ångesttrycket i kroppen men lyckades hålla det under kontroll. Tror mycket är tack vare mina ”må bra” tabletter.

I dagsläget är jag liten kluven om det ska sparas pengar till bröllop eller till en lägenhet/hus. Börjar känna att det är lite trångt att bo i en etta med en karl och två katter. Vi vill ju utöka våran familj och bo så trångt som vi gör är väl inga problem men man blir ju mer uppe i varandra och har ingen som helst utrymmer för sig själv. I mina tankar lutar det just nu mot ett större boende och eftersom det är otroligt billigt att köpa här i Härnösand så blir det nog det först. Hittade en jättefin trea med ett utgångspris på 350.000 men som det ser ut nu så är plånboken för liten för det. Vi får se vad som händer men ett större boende känns relevant i alla fall.

frk

Komma tillbaka

Jag blev inte kvar på kommunen som reserådgivare speciellt länge. Efter fyra dagar tillbaka sa jag upp mig. Jag kunde helt enkelt inte gå tillbaka till det. Allt kändes fel och jag fick tillbaka min ångest direkt. Men att säga upp mig är det bästa  jag kunde göra. Hade turen att få ett jobb som resurslärare i årskurs 4 istället. Just nu är jag inne på andra jobbveckan och jag trivs som fisken i vattnet! Har inte ätit ångestdämpande medicin på tre veckor och kommer nog inte behöva dem i nuläget vilket känns otroligt bra. Visst, jag är trött när jag kommer hem från jobbet men det blir man av att lyssna på stoj och stim. Alla barn och personal har gjort så jag känner mig välkommen!

Nu när livet har åter börjat har jag fått tillbaka lusten på mycket, framförallt i olika ”pyssel” projekt. Jag har gjort om en tavla till en bricka, gjort en egen fönsterlampa och på gång i tankarna att göra om skrivbordet här hemma istället för att köpa ett nytt! Idéer på att göra egna ljus finns också då jag har en del tomma ljusbehållare som det tidigare varit ljus i har brunnit slut, så varför inte återanvända dem? Samma sak när det kommer till mat, nu har jag gått över på att äta vegetariskt, delvis för att det är gott men också för att komma in i någonting nytt och få in rutiner igen. Livet flyter på och jag mår bra!

frk

Kännas rätt

Under sommaren har jag gruvat fram och tillbaka om mitt jobb. Ska jag fortsätta eller ska jag byta? Impulsivt idag sökte jag en tjänst som lärare. Blir jag erbjuden kommer jag nog att tacka nej. Jag ska ge jobbet en chans fram till nyår i alla fall. Sen får vi se. Jag känner att jag måste vara ärlig mot mig själv och jag har kommit fram till vad jag vill göra. Jag vill arbeta inom skola. Lärare, fritidspedagog, elev assistent. Spelar ingen roll, men det är vad jag vill. Så nu har jag sökt en fristående kurs, pedagogik A, till våren. Kursen är på distans med 0 fysiska träffar. Efter det kan jag bestämma mig på riktigt, så att säga.

Jag trodde det här jobbet skulle passa mig, eftersom att jag ska ju ändå få ”lära ut” om man säger så. Men det känns inte rätt i magen. Jag lämnade det bästa jobbet jag någonsin haft till det här. Det var inte jobbigt att kliva upp 4.30 måndag-fredag och åka buss i en timme. Det var värt det, varje sekund.

Härnösand är hemma, det är här jag vill bo. Omgivningen är underbar och jag älskar min lägenhet. Så flytta härifrån vill jag inte. Skulle jag få för mig att söka till grundskollärare till hösten kan jag läsa det på distans vid Luleå universitet eller via internet vid högskolan i Dalarna. Möjligheten finns. Jag har även funderar på att läsa till integrations pedagog. Den utbildningen finns i Sollefteå.

Ett steg i taget. Ge jobbet en chans, komma in på kursen och ta det där ifrån. Det viktigaste är att det ska kännas rätt, att jag är ärlig mot mig själv.

frk

 

En lång sommar

Efter en lång sommar hemma ska jag nu börja jobba igen. På fredag börjar jag på 50% i två veckor. Det känns bra att komma tillbaka samtidigt som jag är lite nervös. Jag har haft mest problem med min ångest på jobbet och nu har jag varit borta i nästan tre månader. Men jag längtar tillbaka och känner mig mentalt redo att arbeta. Idag mår jag ganska bra, i alla fall om man jämför med tidigare i sommar. Jag har gått hos en psykolog och fått behandling och medicinering. Idag har jag mer kontroll över min ångest. Verktygen jag har fått hjälper mig verkligen! Men ångesten är inte borta för det, jag är inte mirakulöst ”botad”. Den kommer nog alltid finnas där men i mindre utsträckning och mindre jobbig. Sommaren har bestått av mer eller mindre ingenting. Mesta dels har jag spenderat den framför datorn och skapat och ritat.

fröken hallqvist

Den lilla jäveln

Att konstant gå och vara frånvarande i sinnet, som en glaskub täckt över problemet men innanför är det en liten jävel som bankar på insidan. Ångesten. Ibland ger den sig fortare andra gånger så pass att katten tycker den låter för illa och försöker kväva den. När den lilla jäveln håller sig lugn eller inte orkar längre är man bara. Den känslan är ganska skön, att slippa brottas med den lilla jäveln som sakta förstör mig. Tycker jag att jag mår bättre? Tvärtom. Stunderna det är lugnt, oavsett hur frånvarande jag är i sinnet, finns mer tid för att tänka. Tiden går långsamt och tankarna blir elakare och de har allt mer att säga till om.

Om nätterna får sinnet inte vila. Mardrömmar där jag glöms bort, kvävs och tillslut inte mer finns. Att vara vaken men fast i drömmen, känna hur man inte kan andas och till slut bryta sig ur med en ångestattack som påföljd. Varje natt utan vila.

När någon frågar hur jag mår säger jag att det är bra eller att jag är trött. Ibland svarar jag med ett enkel ”Mh” och ler, det uppfattas som någonting bra. Trött delen är sann, jag är alltid trött. Tanken att en orka förklara hur jag mår finns inte ens där. Den lilla jäveln blir igång triggad varje gång jag ens börjar eller försöker. Jag orkar inte helt enkelt inte.

Dagarna flyter ihop och blir en enda lång dag. I själva verket har det gått 16 dagar sedan jag gick hem. 384 timmars långt dygn… Varken tanken, orken eller den mentala närvaron är tillräcklig för att vilja bli bra. Vill bara vila en stund. Vila från att behöva kämpa för att få tillbaka ett normalt dygn på 24 timmar, att få må dåligt när det behövs, att få bryta ihop de gånger som det händer, att de gånger jag känner mig bra få njuta av den lilla stunden.

fröken hallqvist

Stark cocktail och samboliv

Det rullar på i en ovanlig ordning här hemma. I onsdags gick jag hem från jobbet, sjukskrev mig själv. Har haft en längre period med depression och svår ångest. Medicinen jag äter gör mig så trött jag inte kan fokusera och är mer eller mindre frånvarande i mitt mentala tillstånd. Detta är någonting jag har haft problem med de senaste 15 åren utan att säga till någon i min närhet eller söka professionell hjälp men det har jag gjort nu. Väntar på samtal från min läkare angående en eventuell sjukskrivning annars lär jag ta ut min semester om några dagar.

Förutom nyheten om min tragiska mentalitet, som inte fungerar som den bör, är vi nu mer två stycken tvåbentingar här hemma. Johan har varit är i en vecka och jobbar förfullt! Det är skönt att ha någon i närheten, det får min vardag att hålla lite bättre. Bara det här med att laga middag och komma ut litegrann.

fröken hallqvist